En plats för energi. Idag hittade jag mitt nya mentala rum i en liten träig platå på en gräsmatta i Mariebergsskogen. Iklädd blått och rött omringades jag av en folksvärm som ville hoppa till sig lite inför sommaren ihop med en nyvaknad, nykissad och lätt nervig ledare med nödbananen och limevattnet på tyggt avstånd från podiet.
Eftersom jag under terminen mest har skuttat runt till Ricky Martin i en murrig och svettig skolgympalokal ihop med 25 andra blev det ett häftigt uppvaknande när jag plötsligt insåg att det var jag - me - moi - som skulle ligga på podiet under bar himmel och göra juckrörelser och skrika glada tillrop till 150 motionärer. Med en lätt fladdrande känsla i magtrakten satte jag foten på scenen, klev upp och knäppte på mikrofonen.
Men detta, mina vänner, kan jag rekommendera alla att testa. Vilken kick! Jag är säker på att det botar det mesta - depression, olycklig kärlek, hängbuk, en sovstinn hjärna efter ett tufft nattarbetspass, PMS-besvär, tja, i princip vad som helst.
Att stå där uppe och blicka ut över kanske 150 ansikten som lyhört väntar på att följa din nästa rörelse (det gäller att det inte kliar på fel ställe), en orange sol som hänger lågt på himlen och lyser behagligt i ansiktet samtidigt som en mild vind får håret att fladdra och att få skutta runt i samma rörelsemönster tillsammans med många andra till tonerna av fågelsång, måsskri, vattenkluck och energifylld musik. Wow. Jag tror det är sådant som kallas livskvalitet.
Eftersom jag under terminen mest har skuttat runt till Ricky Martin i en murrig och svettig skolgympalokal ihop med 25 andra blev det ett häftigt uppvaknande när jag plötsligt insåg att det var jag - me - moi - som skulle ligga på podiet under bar himmel och göra juckrörelser och skrika glada tillrop till 150 motionärer. Med en lätt fladdrande känsla i magtrakten satte jag foten på scenen, klev upp och knäppte på mikrofonen.
Men detta, mina vänner, kan jag rekommendera alla att testa. Vilken kick! Jag är säker på att det botar det mesta - depression, olycklig kärlek, hängbuk, en sovstinn hjärna efter ett tufft nattarbetspass, PMS-besvär, tja, i princip vad som helst.
Att stå där uppe och blicka ut över kanske 150 ansikten som lyhört väntar på att följa din nästa rörelse (det gäller att det inte kliar på fel ställe), en orange sol som hänger lågt på himlen och lyser behagligt i ansiktet samtidigt som en mild vind får håret att fladdra och att få skutta runt i samma rörelsemönster tillsammans med många andra till tonerna av fågelsång, måsskri, vattenkluck och energifylld musik. Wow. Jag tror det är sådant som kallas livskvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar